Min rullgardin har fastnat i nerdraget läge. Det är ett konstant mörker. I det svarta det blir ögonen ljuskänsliga och jag upptäcker att det sipprar in lite i kanten. Lite lite. Det är det jag måste fokusera på. Och under tiden försöka lirka med rullgardinens mekanism. Den kommer inte att plötsligt bara fara upp med en smäll. Utan sakta. Bit för bit kommer det att bli ljusare. Det kommer att gå. Jag bara vet det.
Ditt skrik finns kvar i mig, syrran. Den där första gången du skar dig, inlåst på toan. Och sedan alla de andra gångerna. Tårarna som fallit genom tiden. Rädslan som förlamat. Oron är ständig. Enorm. Men kärleken så mycket större. Den blev mitt bränsle, min kraft. Det är i det mest smärtsamma jag tar avstamp, från att vara till att göra. Min väg framåt blev att försöka skapa en bättre värld för andra. Från att stå stilla i skräck, till att flyga och få så många som möjligt med på resan. Resan ut ur mörkret och in i ljuset.
Du och jag, så olika. Så lika. Du och jag, vem du än är, har så mycket gemensamt. Vi delar så mycket. Och felar. Vi felar. Alla. Våra ryggsäckar innehåller bara olika stor mängd. Vi kan hjälpas åt att bära. Turas om. Tillsammans går det lättare. Vi kanske till och med lyckas tömma ut lite av det som väger för mycket, men en del kommer för alltid att stanna kvar. Om vi då istället kan fylla på med sådant som lyfter upp kan vi kan bli fria. Då finns det inget längre som kan hindra oss från att flyga.
Jag samlar på leenden. Många dagar får jag bara ett enda, men å andra sidan är ett väldigt mycket mer än inget.